PRISA GUD, partner in crime!


2009-02-06

http://www.aftonbladet.se/sofismode/article4338629.ab




FOREVER21 TILL SVERIGE!
Livet blev just 9^5893 gånger bättre! Hoppas de kommer hit i år bara..
Jag har bestämt att oavsett var i Sverige butiken hamnar,
skall jag vara där och tränga mig in vid invigningen och ha med mig en budget på.. jätte mycket pengar!
Jag är såååå över-glad! Och till skillnad från igår, ser det ut som om gud var lite väl generös med tur idag?
Inte nog med att forever21 kommer till Sverige, så såg han till att jag och Emma hade en jävla röta denna fredag, HAHA.


Tror fan inte att jag varit såhär rädd på många år! För jag var bokstavligen talat RÄDD. Våra ansikten ändrade färg många gånger idag. Vit, lila, grön, rosa, och röd var färgerna våra fuck-faces skiftade emellan. Eftersom nästan ingen läser min blogg (än så länge) så kan jag skriva vad det var som fick oss så jävla skraja.

Jo, idag var vi på skolan och hade metodmatlagning.. Truppen bestod av mig själv, Emma boo, Daniella, Emelie, Willy och förstås vår kära lärare Gunnel. De kommande fyra måndagar och fredagar ska vi ha lunchrestaurang där, men eftersom det var första gången så hade vi inga gäster. Vi hade teori, gjorde "matsedlar" och sedan testade vi på att laga varmrätt, dessert, salladstallrik och baka bröd samt servering och dukning, som jag och Emma hade hand om. Och eftersom vi var i serveringsgruppen, fick vi plocka undan frukosten vi alla ätit.. Då när jag skulle ställa in smöret i en av kylarna, upptäcker jag en stor bricka proppad med små chokladpralnier i olika färger och formar.. Snabbt ropade jag dit Emma så hon också kunde se läckerheterna... Vi var ensamma i köket, alla andra var i matsalen och gjorde mise an place osv. Pralinerna såg så goda ut, och vi ville bara titta.. men vi kunde inte.. fingrarna bara.. hjärnan slutade fungera. BLACKOUT.. och vips så hade vi stoppat en varsin (av den sorten det fanns flest av) i munnen!!!!! Dom var goda, dock inte så goda som jag trodde.. Men iallafall. Vi fick fetaste ångesten och kom på att det kanske skulle vara till något speciellt, och att någon kanske hade koll på hur många det var av varje.
När Gunnel kom tillbaka in i köket öppnade jag kylen och låtsades som om det var första gången jag sett pralinerna och frågade om vi inte kunde få ta en varsin.
"Hehe, ja visst ser dom goda ut? Men icke, det kan ni inte... Dem har treorna gjort till sitt projektarbete, och de har räknat varje sort så de ska räcka till provsmakningen de har i eftermiddag", fick jag till svar.
DÅ ändrade fejjorna färg till kritvitt! Jag ljuger inte, våra hjärtan stannade i några sekunder och ansiktsfärgen gick över till lila, fick ingen luft. Snabbt som fan tog vi oss till ett skymt hörn där ingen kunde se eller höra oss.. -> Ansiktena blev gröna <- Båda höll på att kräkas av ångest och nervositet över att bli upptäckta. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, vi övervägde att mörda varandra/ ta självmord. Att hänga sig på toaletten eller äta något mögligt var mest aktuellt kom vi överens om.
Efter ca en kvart hade båda lugnat ner sig lite, vi hade gjort upp en plan om att INTE berätta för någon eller något. Vi skulle inte erkänna!! Gunnel är en sådan människa, så hon skulle bli flyförbannad och tvinga oss gå till de berörda treorna och berätta och be om ursäkt. Det var något vi aldrig tänkte göra, även då det skulle varit ärligast och snällast.
Våra ansikten var nu rosa till röda.. Vi gick och svor och gav varandra arga/nervösa blickar.. Hur kunde vi vara så jävla dumma att bara stoppa i oss det där? Vi hatade oss själva så hårt! Men efter typ två lååånga timmar av rädsla kom vi och tänka på.. Vad ska dom göra? Stoppa fingrarna i halsen på oss och låta oss spy för att sedan gå igenom allas spyor och se vem/vilka som var de skyldiga? Skära upp magarna på oss? Döda oss? HAHA, vi kände oss rätt patetiska. Vem skulle få reda på det liksom? Dom skulle ju dessutom inte ha chokladen förrens i eftermiddag... Då kommer Gunnel fram till oss och säger att hon måste kila iväg vid ett för att gå på "chokladtjejernas" provsmakning(!!!!!!!!!). Emma och jag tittade förskräckt på varandra, sprang sedan iväg till matsalen och grinade lite. Men peppade varandra och intalade oss att ingen iallafall skulle få reda på något. Det var ju fler av de vi tog, än vad de var av de andra.. INGEN skulle märka. När hon kilat iväg tog vi tag i städningen och städade/diskade lika fort som ett JET-flygplan flyger fram. Dock hann vi inte klart till Gunnel var tillbaka.. Hon trädde fram på det nyskrubbade köksgolvet.. Rörde inte en min.. Hjärtat slog dubbla volter..

"Nej men oj vad långt ni hunnit! Vad duktiga ni är. Snart slutar vi" sa hon med den mest positiva rösten. Och så var det inge mer med det.. Inge sura miner, inga mördarblickar, inge choklad-pralins-snack. VI HADE KOMMIT UNDAN!!
Vi erbjöd oss att gå ut med soporna, och på vägen ut.. Tog vi några glädjeskutt och pustade ut.. LÄTTNADEN där asså.. Helt obeskrivligt! Känslan... OJ säger jag bara. Emma, you're the best partner in crime, haha! <3 Eller sämst, jag vet inte.. Vi kunde ju inte lugna varandra så värst bra.. Men vi kom undan, och det är det som är huvudsaken!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0